Hur blev bössan?
I allt väsentligt blev bössan precis det jag hoppats på. Den lilla vixen är lätt, ca 2.7 kg men trots det skjuter den bra.
Till slut blev det en Douglas nr 2 piprofil vilket är ganska lagom enligt mitt ätt att se det. Med en grövre piprofil hade bössan blivit ännu mer lättskjuten men det är inte så säkert att precisionen i sig hade blivit bättre.
Balansen blev precis som jag ville ha den, bössan pekar nästan av sig själv och frihandskyttet är en dröm. Tyvärr har jag bara kunnat prova den med den stora kikaren en belyst Swarovski 3-12x50, denna kikare är egentligen avsedd att användas under bockjakt eller när skymningsegenskaperna kommer till sin rätt. Den kikaren som skall vara ”standardbeväpning” på bössan en Swarovski 3-9x36 har ännu inte kunnat monteras eftersom de QR ringar som smeden fick från Smålänningarna inte låste som de skulle i QR baserna utan fick reklameras.
En av de huvudsakliga jaktformerna för denna bössa är pürsch jakt i ordets rätt bemärkelse, d v s att lungt och still smyga runt i markerna på jakt efter vilt. För de jaktformerna kommer bössan att bli perfekt med den lilla kikaren. Likaså för de juniorerna i min omgivning som håller på att introduceras på Dianas stigar. Det fungerar dessutom perfekt att plocka på och av kikaren utan någon förändring av träffläget, vilket var ett annat av mina krav. Jag har fått lite blodad tand nu när Leupolds QR montage verkar funka så bra (trots att de inte är någon skönhetsupplevelse) att jag funderar på om jag inte skall passa in ett lite mer högförstorande kikarsikte till 6x45:an nu när jag ändå håller på.
Smeden gjorde av olika anledningar break in på pipan och i samband med det sköt han ett par treskotts träff bilder, de låg på runt 10mm och gjorde att vi kände oss lugna för att bössa kunde prestera både jag och smeden.
Dessa träffbilder är skjutna med H 335 krut och Sierras 85 grainare.
När jag nu själv har börjat skjuta med bössan kan jag konstatera att den skjuter bra, treskottarna ligger generellt på under 15mm medan femskottarna ligger runt 20mm. Samtidigt så kräver bössan sin man, en såpass lätt bössa med rund förstock kräver 100% koncentration om det skall bli några bra träffbilder. Om jag slappnar av så sticker obönhörligen skottet iväg.
Till saken hör att min bänkskytte teknik lämnar en del i övrigt att önska och att Swarovskins riktmedel har en punkt i mitten som är ganska grov (2 cm på 100m)
Sammantaget gör detta att jag tror att bössan har potential att skjuta bättre träffbilder än de jag hittills åstadkommit varför jag lurar på att sätta på ett Leupold 6.5-20x40 som jag har liggande.
Om min bänkskytteteknik är smårisig har jag i gengäld fått gott om träning i att skjuta bössor med benstöd i liggande skjutställning. Så med ett Harris benstöd och en beanbag så kändes allt mer hemtamt. Dessutom är denna skjutställning klart mer ”jägarmässig” än vad bänkskyttet är. Alltså bar det av till 300m vallen där optimala förhållanden rådde (d v s minimal vind). Där kunde jag konstatera att de tre femskottare som jag sköt hade ett snitt på 66mm vilket innebar att mina precisions krav på vad ekipaget (bössa plus skytt) skulle kunna prestera uppfylldes med råge.
Här är en av träffbilderna från 300m vallen..
Vilka tveksamheter finns det?
Det ligger en uppenbar begränsning i magasinets längd på en liten vixen, min bössa mäter 58.7mm i magasinet. Det innebär att jag valde att ladda patronerna till max 58.0 mm. Eftersom jag fått så entusiastiska rapporter om Sierras 85 grains kula på rådjur så valde jag att ha den som utgångspunkt för utformandet av patronäget. Patronläget är skuret för Lapua 223 rem hylsor (.269 neck) med en Sierra HPBT 85 grainare laddad till en totallängd på 58.0mm.
Det jag inte tänkte på tillräckligt var hur ogivalen såg ut på den kulan, som framgår av bilden nedan så kommer i stort sett alla andra kulor att ha en större friflykt än vad sierran får.
Nu är till viss del problemet av teoretisk karaktär eftersom bössan skjuter bra även med lite längre friflykt. Jag har däremot svårt att laborera med friflykten när vissa kulor får en friflykt på över 2mm. Å andra sidan är det än så länge ingen kula bortsett från den obsent långa interbonden som presterat uppseendeväckande stora träffbilder så i verkligheten är detta inget stort problem.
Som alla andra kompromisser kan man i vissa stunder fundera på om man valt rätt, det området där jag gett upp något är på vikten. Om jag hade byggt bössan ett halvkilo tyngre med lite mer varmint stuk hade det förmodligen gått att krama ur den ytterligare lite praktisk precision. Samtidigt hade den då inte blivit lika trevlig att smyga runt med i några timmar men som sagt ”mycket vill ha mer”. Även optiken är vald med tanke på jakt inte på att skjuta minsta möjliga träffbilder.
En annan sak som återstår att se är huruvida bössan klarar av att behålla sin inskjutning efter en tids användning. Tvärt emot gällande trender har vi tagit ett enhälligt beslut att till att börja med försöka jaga och använda bössan helt utan bäddmassa eller frilagd pipa. En så länge kan jag bara konstatera att bössan inte flyttar träffläge när jag går från att skjuta i bänk till att skjuta med påmonterat benstöd. Även vid stående skytte sitter smällarna där de skall, nu kan en hel del av det tillskrivas den ringa rekylen som gör att rekylupptagningen inte påverkar i samma omfattning som för en klass 1 bössa. En av anledningarna till detta val är att arbetet så som det nu är utfört i det närmaste har en sugpassning mellan trä och metall, sytemet måste verkligen lirkas ur stocken. Så bäddningen är så bra som den kan bli vilket innebär att det finns en möjlighet till skottfasthet även utan bäddmassa och andra genvägar. Funkar det inte så är det bara att frilägga och plocka fram stolpar och bäddmassa.
Handladdning av 6x45
När jag började intressera mig för 6x45 insåg jag snabbt att jag inte skulle hitta något överflöd av trycktestade data till kalibern varför jag fick ta lite andra vägar. För det första har jag två kompisar som har 6x45:or den ena i England (som dessvärre visade sig använda ett krut som inte finns tillgängligt på den civila marknaden) och en annan f d kollega i Norge som använde sig av Vihtavouri 130 krut. Sedan lyckades jag hitta en hel del laddata vi diverse amerikanska källor (ibland lönar det sig att aldrig slänga något) att sedan vapensmeden hade en gammal våpenjournal där Jorun Lien skrivit en längre artikel om 6x47 som den optimala rådjursbeväpningen kom som grädde på moset. Dessutom går det rätt bra att extrapolera litegrann om vilka nivåer som är realistiska när det finns såpass närliggande patroner som 6x47, 6 TCU eller för den delen 6 PPC. Alla de uppräknade patronerna har hylsor med volymer som ligger 0.5-2.0 grains över vad 6x45 har vilka ger en hastighetspotential som i bästa fall ger 25 m/s högre Vo med bibehållet tryck. Jag var ute efter hastigheter på 860-870 m/s vilket 6x45:an klarar med tryck som ligger mellan 55- 60 000 psi. Efter att ha kört ett stort antal quickload simuleringar och jämfört med det insamlade bakgrundsmaterialet utkristalliserade sig tre olika krut som huvudfavoriter H 335, H 322 och Norma 200. Dessa beställdes så klart och nu kunde handladdningsorgien ta vid. Jag har inte riktigt kommit till vägs ända med denna sysselsättning ännu men än så länge verkar det som att N 200 är den mest lovande kandidaten bland kruten och att Sierra HPBT, Nosler BT (55 grain) TSX (85) och Partition är de kulor som gått bäst.
Nästa gång får jag väl fortsätta med kultester, praktiska erfarenheter och reflektioner kring de vilt som fått bita i gräset än så länge.
MVH
Henrik
. 
. Det som dimensionererar valet av valnöt är givetvis 375 H&H som kräver en skapligt tät träbit med ådring åt rätt håll. Eftersom jag vill bygga dessa bössor som trippel får givetvis framför allt 6x45:an en tätare kolv än vad den behöver...
Vi får väl se om jag så småningom gör något åt det.
Jag är nog ganska säker på att låset på bilden har byggds på med tex. TIG svets för att få nog med matreal så man kan fräsa för Talley eller Warnefästen.
