Tar upp berättelsen om oktoberjakt på klövvilt.
Jag backar med hunden i lina rakt ifrån älgen utan att den reagerar någonting. Jaktledaren kommentera att det sitter en passskytt trehundra meter från mig. Svarar viskande i radion att jag skulle ta med den om personen skulle vara intresserad. Får till svar att denne absolut skulle vilja vara med. Passskytten fick ok att lämna pass och jag gick passskytten till mötes. Det visade sig att personen inte skjutit älg och var ganska ny även i jaktlaget som vi nu jagade i för dagen. Däremot hade skytten stort inflytande ändå i laget. Genom att vara gift med jaktledaren. Jag instruerade den nu nervösa jägaren att ta kopplet och lita på hunden hur den ville gå. Och att hålla blicken samtidigt långt fram och att inte trampa på något som skulle ge ljud ifrån sig. Hunden skulle när den var tillräckligt nära sätta sig ner och visa med all tydlighet i vilken riktning älgen var.
Vi började gå mot där älgen stått när vi lämnade den. Hunden vände sig om flera gånger som om han ville förvissa sig om att husse var med fast han inte höll i kopplet. När vi nu närmade sig platsen såg jag hur hunden började gå med huvudet högt. Jag hade tvivlat att älgen skulle stå kvar men nu var jag säker på att vi skulle få kontakt igen bara vi spelade korten rätt.
Hunden vek av lite grann från det spår som vi hade smygit oss därifrån. När så min svarting åter vände sig om och vi nu var ganska nära så gav jag honom tecken att stanna. Han hajjade direkt och stannade upp i steget. Han stod nu likt en fågelhund med ena tassen i luften som om att det skulle avslöjas att vi var i närheten av älgen om han ställt ner tassen, med sken som följd. Skytten stannade när denne såg att hunden stannat tvärt. Jag smög upp bredvid och viskade i örat att nu var det upp till skytten att gå fram så försiktigt som möjligt sista biten. Vi såg inte älgen ännu men jag var utan tvivel om att älgen stod framför oss inom skotthåll.
Tur var det att vi var så nära landsvägen som hade rätt bra med trafik så ljudet från bilarnas framfart dränkte de ljud som nu skulle komma. Dröm om min förvåning när jag ser skytten stanna upp mindre än 20 meter ifrån där jag och hunden stannat Och ser skytten lyfta bössan och sen ta ned den när den verkat studerat klart djuret genom kikarsiktet och göra en mantelrörelse för att mata in ett skott i loppet. Jag blev alldeles kallsvettig och trodde att älgen var i sken redan när slutstycket hade börjat vrida sig. Men skytten lyfte bössan ännu en gång och när den hade siktat in sig så brann skottet av. Kunde det vara sant att älgen stått och inväntat sin baneman utan att ta till flykten. Jag hör hur det brakar till där framme och hinner se ett par klövar mellan några träd. Jag kliver fram till den nu mer eller mindre uppgivne skytt som nu sett sin första påskjutna älg försvinna i ett virrvar av grenar. Jag frågar skytten så lungt jag bara kunde om det känts bra vid skottögonblicket. Och får till svar att det hade känts bra.ropar sedan upp jaktledaren och talar om vad som skett och att vi inte ser älgen. Ser på hunden att den fokuserar en punkt lite mer till höger än där vi sett älgen försvinna. Jaktledaren återkom på radion och lät något nervös på rösten när han bad mig gå fram där älgen stått för skottplatskontroll. Jag viskade till skytten att hunden markerar att någonting var till höger om skottplatsen och där den hade försvunnit. Hunden flög nu upp från sitt sittande läge och rusade framåt tills kopplet tog stopp. Två snabba ryck i kopplet fick honom åter att sätta sig. Och jag tarnågra snabba steg förbi hunden samtidigt som jag tar ner bössan från axeln. Då får jag se ett par sparkande klövar i vädret. Älgen hade stått bakom några träd poch nu dråsat omkull. Innan vi var framme vid älgen hade det sista av liv redan runnit ur älgkroppen.
En överlycklig skytt fick nu själv rapportera det lyckade resultatet. Jaktledaren tog emot meddelandet och innan vi visste ordet av så hade han avblåst jakten. Medans vi väntade på förstärkning att ta ur djuren som nu låg i vår del av såten inom 500 meter. Så passade jag på och fråga så naturligt som jag bara kunde om skytten hade fått ett klick på första skottet ( jag såg att bössan inte hade varit laddad med skott i loppet). Helt naturligt tittade skytten upp på mig och säger ”ladda får man inte göra om man inte är på pass, så jag plockade ur skottet i loppet när jag skulle gå och möta upp dig”.
Jag log och kunde inte förmå mig att svara. Självklart för en ovan jägare var det rätt. Men har det varit jag som skulle varit i samma situation och skulle måsta göra en mantelrörelse skulle samma älg varit på språng samtidigt som tanken på att greppa slutstycket hade kommit upp i hjärnan. Men varför tala om att mycket turen gett skytten sin första älg.
När jaktledaren senare dyker upp och ger sin äkta hälft en jättekram får han sig till svar. ”Du ska köpa mig en sån här svart hund”. Han såg väldigt förvånad ut, men sa inget utan gav både mig och min svarting en bamsekram.Jag var snabb med att erbjuda min hunds tjänster om de bara kunde ta fram en lämplig tik av samma ras.
Har senare förstått av ett par andra i jaktlaget att jaktledaren hade försökt att ta upp om att familjen skulle skaffa en jakthund, men fått till svar att det inte kom på fråga. Hoppas att han nu smider medans järnet är varmt.
Min svarting står säkert till hjälp
