Långhålls-jakt/skytte.... Toppfågel på avstånd ....

[Anders Ö]

Hur långt är det ..? Enligt dig

[don corleone]

Hur långt är det ..? Enligt dig

Jag förstår mer än väl vart du vill komma och på det svarar jag att det är givetvis upp till var o en att avgöra om avståndet är rimligt. Anser man att avståndet är rimligt, tja det är ju den som avlossar skottet som har ansvaret, så varför inte "man måst pröv" som värmlänningen sa när han missa en älg med 5 skott. lite som Sevehem antyder, vet du att du inte skadeskjutit?? (kanske google eart kan hjälpa dig?)

[Rockenroll]

Lyckligtvis har jag lite statistik i huvudet kvar sen förr. Bara för perspektivets skull.

Under de extrema långhållens år var statistiken inte bra. En orre kunde beskjutas med 2-10 skott i vissa fall innan den föll eller for. Detta gav förstås en totalstatistik som var katastrofal. Trots att vi var vassa skyttar och lätt fick ner en orre på 300m under bra förhållanden. Problemet är dock att det inte alltid är bra förhållanden..
Och när etiken ändå gradvis sjunkit och respekten för fågeln likaså så var steget inte långt till att se dåliga förhållanden som en ytterligare utmaning.

Så trots skjutskicklighet långt över genomsnittet var skottstatistiken totalt sett knappast över genomsnittet.
Detta var då allt hade gått rätt långt förstås och man inte ryggade för att prova långskott i flera sekundmeters byig vind.
Klart det skadesköts!
Jag hade redan tidigare sålt de hagelpipor som fanns pga skadskjutningsfrekvensen men av nån anledning var det liksom lättare att ha överseende med kulskyttet. Etiskt? Knappast..

När jag sedan själv startade om toppjakten (trädskällarna fanns dock kvar hela tiden) gjorde jag det med gamla skyttekunskapen men också med den gamla kunskapen om vilket risktagande det är att skjuta långt.
Så hållen drogs ner, säkerheten ökade, statistiken blev nära fläckfri. I just toppjakten Mycket nära 100%. Sällan mer än ett par bommar/skadskjutningar per 100 skott ungefär. Och jag sköt inte mindre fågel än tidigare. Tvärtom, jag blev skickligare som jägare i hanterandet och kunskapen om fågelns beteende. Och jakten blev mycket roligare.

Men det är min personliga känsla och sätt att trivas. Andra gör det inte. Det finns fortfarande en bekant från gamla dagarna som endast njuter av att skjuta ner något riktigt långt bort. Min respekt för en sådan jägare är dock numera ingen alls.

[exabit]

En mycket intressant frågeställning. Jag håller med om att många svarar på såna här frågor baserat på sina egna begränsningar. Det är inte rimligt att applicera sina egen brist på träning/koll på grejerna på andra jägare - det kan vi nog vara överens om.

MEN, det finns någon gräns som inte bara beror på skyttens färdigheter. En tjäder på 300 meter är ju enklare att ta av daga än en på 400 meter under liknande förhållanden. Någonstans går gränsen för när det börjar bli rent oansvarigt gentemot viltet och sålunda oetiskt och mer eller mindre olagligt. Att exempelvis skjuta tjäder på 1 km tror jag vi kan vara överens om att vara totalt oansvarigt. För att inte tala om 2 km. Vid något avstånd börjar sannolikheten att träffa bli såpass liten att skottet inte borde tas. Det går inte att nämna ett exakt avstånd men det borde ligga mellan 0 och 1000 meter. Och det är upp till var och en att bedöma. Men man får inte glömma att det är levande varelser vi beskjuter och ambitionen måste vara att träffa med ett dödligt skott med mycket stor sannolikhet.

Ironiskt nog blev jag rejält nersablad för ett gäng år sen här på forumet när jag startade en tråd om jakt med revolver. Tydligen var inte det ok heller, vilket för mig är ofattbart. Och nu är bågjakt på tapeten vilket väcker ännu mer upprörda känslor hos folk. Trots att avstånden i båda fallen är korta. Så man kan vänta sig kritik oavsett vad man föreslår.

För egen del hade jag ambitionen att skjuta rådjur på 300 meter ett ganska bra tag och tränade mycket på detta på banan. Det blev dock aldrig av med jakt på det avståndet. Nu har jag blivit lite äldre och tilltalas inte av den jaktformen särskilt mycket längre. Jag är kraftig motståndare till oetisk jakt och jag känner flera personer som ägnat sig åt sådan. Alltså jakt där man anser sitt eget intresse stå över respekten för viltet. Där det är viktigare att få en trofébild till forumen och Instagram och där man inte lär av sina egna misstag utan fortsätter jaga med dåligt omdöme. Det är riktigt tragiskt.

[Anders Ö]

Väl skrivet .
Som vanligt

[don corleone]

Väl skrivet .
Som vanligt

Ja, jag tycker nog det, sedan om du menar mitt, rockenroll eller exabits inlägg, det vet jag inte, men samtliga pekar dock åt samma håll. Så slutledningen bör väl vara att ingen JÄGARE vill orsaka viltet, vilket de än må vara, något lidande, har jag fel?
Vill man hålla på med långhållsskytte, då är det kanske lämpligare att skjuta på tavla, inte sant?

[Stewe's world on ice]

Jag har själv gjort en ganska lång resa från att toppjagat med classic 80 6,5x55 med Leupold 3-9 och ha ett etiskt helt rätt maxavstånd. Problemet var att jag skadesköt fruktansvärt under denna period, dock hade jag en stöttepelare i mitt korta maxavstånd. När jag gradvis la av med mina andra intressen pga skador så gick jag mer in på varför jag hade långt under 100% träffprocent. En del var utrustningen och en del förberedelser träning osv. Sista året jag förde bra statistik så låg jag runt 140 m medelavstånd på toppjakten med runt 20% av skotten skjutna i sitt eller backposition med 100.%träff och jag har legat runt dessa siffror en längre tid . Min metod har varit att först lägga ett större antal träningskott som grund och sedan analyserat olika delar för att veta mer om just den. Jag la runt 20000 rakt av och sen började jag plocka lite. Tex själva pulsutvärderingen tog bara något över 2000 skott, att sätta lite högre nivå på dom olika skjutpositionerna tog desto mer, ca två pipor. Sen nötte jag rätt hårt i olika förhållanden och fick då uppgradera materialet några snäpp och utvärdera en del kalibrar på det. För jakt fungerar mycket men för att utvärdera olika resultat till fullo krävs en hel del materialmässigt. Jag bytte runt denna tid obb och hade möjlighet att jaga mellan 30 och 31 dagar i månaden från slutet av september till mars och det var väl ungefär där jag låg. Jag fick möjlighet att träna mycket på eftermiddagarna ofta efter jakten och kunde få väldigt bra feedback från jaktsituationer där jag ville förbättra mig. Ser jag tillbaka till när avståndet bestämde etiken så trivs jag bättre med att jag själv vet svårigheterna i exakt den situation jag ställs inför, så om man ser enbart jaktetik kopplat till avstånd till djur så har man en lång resa att göra tycker jag . (eller kort om en älgbana finns nära;)) där man måste pressa sig hårt för att man tydligt ska se exakt vilka problem man bör jobba med när man avlossar ett jaktskott. Det roliga med denna resa är att än i dag efter ca 500 000 kr nedlagt i detta och oändligt med timmar så får jag en del tips hur det ska gå till och ofta ser jag mig själv där ge dom där tipsen. Med en classic 80 6,5x55 med ett etiskt riktigt maxavstånd på 120m som rättfärdigar att man vet vad man håller på med. Mitt nuvarande maxavstånd kan jag inte sätta en siffra på utan bestäms av helt andra parametrar och även om resan varit lång så rekommenderar jag den.

[pow]

Följer denna, och andra likadana, tråd. Det jag slås av är dubbelmoralen hos många.
Att jägare A skjuter på en toppfågel på 348m och skadskjuter väcker avsky och får flertalet skribenter att gå i taket. Men om jägare B fläskar på en undflyende tjäder med hagelspraken och sen inte hittar fågeln så är det inget konstigt med det.

Jag tänker sticka ut hakan och säga att om jag fick vara med och bestämma så skulle all jakt på skogsfågel med hagelvapen förbjudas. Ripa på fjället är en annan sak. Men tjäder, orre och järpe i skogen borde bara få jagas med kulvapen och en hund borde vara ett krav.

Utan att ha statistisk data som styrker min teori så får den anses som synnerligen kvalificerad gissning med 35 år i tjäderskogen som bas.
Jag skulle säga att minst 75% av alla "bommar" med hagel i själva verket är skadskjutningar med hög dödlighet.
Jag är säker på att antalet skadeskjutningar vid hageljakt på fågel är flera tusrn procent vanligare än vid toppjakt eller trädskällarjakt.

Jag har under mina 35 årvi skogen med mina spetsar skjutit åtskilliga fåglar med hagel i bröstbitarna som minne av något möte med en hagelspraksförsedd puljägare eller stående detalj.

[Stewe's world on ice]

Bra skrivet pow. Jag har ju själv innan jag skaffade trädskällare kört med indianjakt och värre jakt för att skadeskjutningar finns väl knappt. Det som slår mig är att denna jaktformen ibland hyllas som en härlig allmogejakt. Jag själv har skjutit en del fågel genom åren i olika jaktformen och denna är nog svårast om man vill säkra 100% nedlagt vilt per skott.

[Rockenroll]

Nickande medhåll härifrån.
La själv ner flyktskytte på skogsfågel för snart 20 år sedan. Av just denna anledning. Ett par år senare stämplade kombin ut ur vapenskåpet permanent då inte heller sittande gamla tuppar skjuts tillräckligt effektivt med hagel.

De värsta åren i början på 2000 då statens marker var fullständigt nedlusade med hagelskyttar var hemska. En höst hittade jag och finnen 13 döda tjädrar på marken och under träd i ett av de värst utsatta områdena..
Jag har också under guidning bevittnat en oerhörd mängd slaskskytte genom åren. Har sett många, många dunpuffar som kallats bommar.. Dubbelmoral att guida sånt folk, ja. Men överlevnaden har krävt det tyvärr.

Men denna diskussion har varit uppe många gånger på detta forum genom åren, liksom toppjaktsskyttet, och leder inte långt som regel.

[Stewe's world on ice]

Nickande medhåll härifrån.
La själv ner flyktskytte på skogsfågel för snart 20 år sedan. Av just denna anledning. Ett par år senare stämplade kombin ut ur vapenskåpet permanent då inte heller sittande gamla tuppar skjuts tillräckligt effektivt med hagel.

De värsta åren i början på 2000 då statens marker var fullständigt nedlusade med hagelskyttar var hemska. En höst hittade jag och finnen 13 döda tjädrar på marken och under träd i ett av de värst utsatta områdena..
Jag har också under guidning bevittnat en oerhörd mängd slaskskytte genom åren. Har sett många, många dunpuffar som kallats bommar.. Dubbelmoral att guida sånt folk, ja. Men överlevnaden har krävt det tyvärr.

Men denna diskussion har varit uppe många gånger på detta forum genom åren, liksom toppjaktsskyttet, och leder inte långt som regel.

Jag har på mina två användarnamn runt 25000 inlägg så nog vet jag att robsoft har repeterat ämnen i absurdum. Dock ser jag det som mycket viktigt att frågan är aktuell så länge vi jagar i detta land. Jag tycker det är synd att vi knäbblas givetvis men denna sida har givit inspiration genom åren åt nya jägare och skyttar något fruktansvärt. Det dåliga är smått och det bra är stort och jag hoppas att folket som håller mitt på och hoppas på träff kanske får en tankeställare.

[Rockenroll]

Nickande medhåll härifrån.
La själv ner flyktskytte på skogsfågel för snart 20 år sedan. Av just denna anledning. Ett par år senare stämplade kombin ut ur vapenskåpet permanent då inte heller sittande gamla tuppar skjuts tillräckligt effektivt med hagel.

De värsta åren i början på 2000 då statens marker var fullständigt nedlusade med hagelskyttar var hemska. En höst hittade jag och finnen 13 döda tjädrar på marken och under träd i ett av de värst utsatta områdena..
Jag har också under guidning bevittnat en oerhörd mängd slaskskytte genom åren. Har sett många, många dunpuffar som kallats bommar.. Dubbelmoral att guida sånt folk, ja. Men överlevnaden har krävt det tyvärr.

Men denna diskussion har varit uppe många gånger på detta forum genom åren, liksom toppjaktsskyttet, och leder inte långt som regel.

Jag har på mina två användarnamn runt 25000 inlägg så nog vet jag att robsoft har repeterat ämnen i absurdum. Dock ser jag det som mycket viktigt att frågan är aktuell så länge vi jagar i detta land. Jag tycker det är synd att vi knäbblas givetvis men denna sida har givit inspiration genom åren åt nya jägare och skyttar något fruktansvärt. Det dåliga är smått och det bra är stort och jag hoppas att folket som håller mitt på och hoppas på träff kanske får en tankeställare.

Det har du absolut rätt i tycker jag.
Det är väl det som får också mig att skriva i dessa trådar trots att trott att jag loggat ut för gott härifrån 4-5 gånger genom åren.

[Katjing]

Den här dubbelmoralen ni skriver om, var kan jag se prov på den? Alltså jägare som tycker att det är förkastligt att skjuta en orre på 200 m, men tycker att det är ok att skjuta bom med hagel?

Överhuvudtaget verkar de flesta ha en ganska balanserad inställning tycker jag.

[Hellrazor]

Det ena utesluter väl inte det andra?

Kan själv oxå tycka att ett skott på 500 meter inte är nödvändigt, även fast grannen skjutit mot 3 tjädrar med hagelbrakeren utan att veta om dem äter blåbär dagen efter.

Om man ska se det som jag gör det så sker skadeskjutningar Inom alla jakt former.. Men om man håller rimligare avstånd så bör dem minska? Åtminstone inte öka,

Gäller ju även vid hagelskytte, tror det är mer vanligt än ovanligt att det skjuts på för långa håll, och.. tror det flesta skadeskjutningar med hagel är pga för långt avstånd.

Om man då skjuter en tjäder på 421 meter, man träffar, men fågeln flyger.. du kanske ser vart den flyger, en bit. Men om du är på 200 meter så borde du rimligtvis kunna se fågeln längre i det flesta situationer.

Eller? Rätta mig om jag tänker fel.

Skickat från min SM-G950F via Tapatalk

[Stewe's world on ice]

Det ena utesluter väl inte det andra?

Kan själv oxå tycka att ett skott på 500 meter inte är nödvändigt, även fast grannen skjutit mot 3 tjädrar med hagelbrakeren utan att veta om dem äter blåbär dagen efter.

Om man ska se det som jag gör det så sker skadeskjutningar Inom alla jakt former.. Men om man håller rimligare avstånd så bör dem minska? Åtminstone inte öka,

Gäller ju även vid hagelskytte, tror det är mer vanligt än ovanligt att det skjuts på för långa håll, och.. tror det flesta skadeskjutningar med hagel är pga för långt avstånd.

Om man då skjuter en tjäder på 421 meter, man träffar, men fågeln flyger.. du kanske ser vart den flyger, en bit. Men om du är på 200 meter så borde du rimligtvis kunna se fågeln längre i det flesta situationer.

Eller? Rätta mig om jag tänker fel.

Skickat från min SM-G950F via Tapatalk

Skadeskjutningar handlar väldigt mycket om förmåga kontra omdöme. Jag kan se tex att ett skott på en älg på 40 m som blir en skadeskjutning kan vara en rätt bedömnig då det är ett bra läge men förmågan gör att det inte går väl. Så avståndet är rätt men kännedomen är fel. Lik gärna kan det vara fel åt andra hållet givetvis men tänk om dom båda klaffar. Det är långt håll och omdömet är rätt. Även om det är många som ser det som omöljigt kan det vara möjligt. Den egna referensen sätter käppar i hjulen där, jag ser själv mina begränsningar som rättesnöre men är ändå ödmjuk nog att inte se mig själv som allsmäktig att veta andras förmåga. Resultatet är det ända viktiga, är man ärlig där så har man sitt på det torra.

[Foppa]

Mycket handlar ju som ni varit inne på att man är ärlig mot sig själv och sin egen förmåga, men saknar man respekten för det djur man jagar och rycker på axlarna åt en skadeskjutning så hjälper det ju ändå inte.
Jag tror, hoppas, att de flesta av oss lärt sig genom åren att välja rätt lägen. Om det är åldern och erfarenheten eller rent av påverkan härifrån vet jag inte men jag har i alla fall blivit mer medveten och noggrann än vad jag var från start. Inte bara inom toppjakten utan inom all jakt.
Jag chansar mycket mindre nu än tidigare, oavsett vilt.
Med en tidig start inom ungdomsskyttet med kula och hagel samt tävlingsskyttet med luftgevär så har jag nog alltid legat på en nivå över medelsvensson, åtminstone med kula. Men det som har haft absolut störst påverkan för min träffprocent på toppfågel är utan tvekan avståndsmätaren i kombination med ett ballistiktorn, men även med dem gäller det ju att veta sin förmåga och hålla sig till den.
Jag har t.ex sparat och bokfört alla mina tävlingsserier från toppcupen, det är skytte på 200 samt 300 meter från skjutvallar eller hallar. Bättre förutsättningar för bra skott är ju svårt att uppbringa kan man tycka. Trots detta ligger jag under dessa tävlingar på ett Max avstånd från riktpunkten de senaste tre åren (obs MAX och inte medel) på 6 cm för 200 och 9 cm på 300.
Jag har tolkat det som att jag inte har förmågan att skjuta en orre på 300 meter även om de allra flesta serierna indikerar att jag skulle träffa. På 200 är jag rätt så trygg in min förmåga att skjuta en orre utifrån detta.
Den stora fördelen med att spara just tävlingstavlorna och inte från träning är att jag inte kan välja de yttre omständigheterna vid tävling, det blir det väder som det det är helt enkelt, och i flera fall har det snöat eller blåst så pass mycket att man under jakt antigen enkelt kunnat ta sig närmre eller helt enkelt haft en fågel som gungat i vinden så pass att det varit frågan om skott på rörligt mål.
Att jag sedan tycker att smygandet är en stor del av jakten gör att avstånden sällan blir något att rynka på näsan för.

Men eftersom det skjuts en del dåliga skott även på så jämförelsevis ofantligt stora djur som älg så är det nog framförallt bedömningen av sin egen förmåga som brister, kanske i kombination av yttre påverkan i form av förväntningar från andra jägare. Med dagens pejlar t.ex så ser ju hela laget att djuret kommer att passera just dig och att det gäller att leverera. Möjligen leder även det till att man tar ett skott om man nog skulle ha avstått.
Men här skiljer det ju även en hel del på hur skadeskjutningar hanteras, det läggs nog mer tid och vånda på älgen än en fågel som vinglar till och sedan flyger vidare.

//F

[Katjing]

Mycket handlar ju som ni varit inne på att man är ärlig mot sig själv och sin egen förmåga, men saknar man respekten för det djur man jagar och rycker på axlarna åt en skadeskjutning så hjälper det ju ändå inte.
Jag tror, hoppas, att de flesta av oss lärt sig genom åren att välja rätt lägen. Om det är åldern och erfarenheten eller rent av påverkan härifrån vet jag inte men jag har i alla fall blivit mer medveten och noggrann än vad jag var från start. Inte bara inom toppjakten utan inom all jakt.
Jag chansar mycket mindre nu än tidigare, oavsett vilt.
Med en tidig start inom ungdomsskyttet med kula och hagel samt tävlingsskyttet med luftgevär så har jag nog alltid legat på en nivå över medelsvensson, åtminstone med kula. Men det som har haft absolut störst påverkan för min träffprocent på toppfågel är utan tvekan avståndsmätaren i kombination med ett ballistiktorn, men även med dem gäller det ju att veta sin förmåga och hålla sig till den.
Jag har t.ex sparat och bokfört alla mina tävlingsserier från toppcupen, det är skytte på 200 samt 300 meter från skjutvallar eller hallar. Bättre förutsättningar för bra skott är ju svårt att uppbringa kan man tycka. Trots detta ligger jag under dessa tävlingar på ett Max avstånd från riktpunkten de senaste tre åren (obs MAX och inte medel) på 6 cm för 200 och 9 cm på 300.
Jag har tolkat det som att jag inte har förmågan att skjuta en orre på 300 meter även om de allra flesta serierna indikerar att jag skulle träffa. På 200 är jag rätt så trygg in min förmåga att skjuta en orre utifrån detta.
Den stora fördelen med att spara just tävlingstavlorna och inte från träning är att jag inte kan välja de yttre omständigheterna vid tävling, det blir det väder som det det är helt enkelt, och i flera fall har det snöat eller blåst så pass mycket att man under jakt antigen enkelt kunnat ta sig närmre eller helt enkelt haft en fågel som gungat i vinden så pass att det varit frågan om skott på rörligt mål.
Att jag sedan tycker att smygandet är en stor del av jakten gör att avstånden sällan blir något att rynka på näsan för.

Men eftersom det skjuts en del dåliga skott även på så jämförelsevis ofantligt stora djur som älg så är det nog framförallt bedömningen av sin egen förmåga som brister, kanske i kombination av yttre påverkan i form av förväntningar från andra jägare. Med dagens pejlar t.ex så ser ju hela laget att djuret kommer att passera just dig och att det gäller att leverera. Möjligen leder även det till att man tar ett skott om man nog skulle ha avstått.
Men här skiljer det ju även en hel del på hur skadeskjutningar hanteras, det läggs nog mer tid och vånda på älgen än en fågel som vinglar till och sedan flyger vidare.

//F

Visst är älgar jämförelsevis stora, men det skjuts mycket älg i rörelse, skyttet är ofta fristående och tidsfönstret litet. Det är helt enkelt ett svårare skytte för ett givet avstånd, även om målet är större.

Det du skriver om pejlar är tankvärt.

[J f n Fjollträsk]

Håller med Exabit ovan. Jag drog som längst ut ett par bockskott till 200 m +, men pratar inte om dem numera, de senaste åren pürschjagar jag oftast med sonen och/eller dottern (de är överlägsna spotters jämfört med mina trötta ögon i mörkret), så då är jag tydlig med att "markera ut" för dem inom vilka områden en bock måste vara för att vi ev ska skjuta. Och vi fokuserar mer på smygandet och var det är hett att stanna till, när man börjar smyga osv, inte på skottavstånd.

Det var lärorikt nu när stormen Knud drog fram i Västsverige, vi var ute dagen efter och hade då en relativt kraftig sidvind, som medförde att jag drog ned skottavståndet till klart under 100 m. Precis när en bock kom inom håll den dagen så skrämdes den iväg av en dumper som oväntat kom körande, till sonens frustration, den var ju "supernära". Så det var lärorikt att skottavstånden inte är konstanta, och sedan, efteråt, kollade vi på Norma-appen för att se var ett skott hade tagit på olika avstånd i den sidvinden.

Ang det där om pejl, så har vi instruerat att ingen ska säga till någon skytt att "nu kommer det till dig, Anders" utan använda geografiska och väderstrecksreferenser, typ "nu går drevet rakt ned på sydsidan av Knäppmon". Mer än en gång blev det andra sättet fel; en hundförare som blandade ihop namn på gästjägare och drevet som går mot "Anders" i själva verket dök upp hos Erik, eller att drevet gick mot Anders och den upphetsade hundföraren närmast direktrefererar hur det närmar sig och närmar sig Anders; men inget händer, vilket skapade ett stort informationsbehov "varför smäller det inte?", när i själva verket älgkon med kalven på släp elegant undvikit passet genom att gå i ett litet "hack" runt passet genom en tätning, istället för att komma längs växeln, så Anders såg aldrig skymten av ekipaget.