Det här blev en halv novell, men jag skriver den lite som en minnesanteckning till mig själv. Jag hoppas givetvis att någon annan kan få lite behållning.
Igår var jag hos canta och hälsade på. Det är en trevlig bekantskap jag fått det här året; utöver att han är trevlig och har en bra syn på jakten/djuren, så är det en bonus att han har en mysig tax och skitfina marker.
Fyra gubbar och en tax jagade av två såter, vilket gav ett kid och en fin räv. Taxen Trolle är inte bara mysig utan även en riktig jaktmaskin och det var action precis hela tiden. För första gången under min korta jaktkarriär så lyckades jag dessutom hitta ett naturpass som kändes helt självklart och hade inte rådjuren hoppat in precis bakom granen jag stod vid så hade jag nog fått mitt första rådjur. Någonting tipsade dem om min närvaro och jag har mer att lära, men nära var det.
Det fanns dock en chans till. canta hade lovat att jag skulle få vaka lite på kvällen innan jag stack hemåt.
Jag fick ett pass där jag suttit en gång tidigare. Då var det rävpremiär och hela kvällen hade jag två smaldjur som lekte och betade framför mig. Trots att jag aldrig lyfte mitt vapen den kvällen så var det ett jättefint skådespel en varm augustikväll.
http://www.youtube.com/watch?v=gnw8VHyBQ3M" onclick="window.open(this.href);return false; (video med smaldjur på 10 meter och lite orientering för resten av historien)
Sedan dess hade två andra, tacksamma, jaktgäster byggt ett torn på platsen och nu satt jag 2-3 meter upp i luften, samt med lite bättre sikt åt höger än i videon ovanför. Tornet var ypperligt utmärkt med några avstånd och rakt över till andra sidan är det 150 meter.
Det tog bara tio minuter innan jag hittade ett rådjur på dryga 200 meter, något till vänster om rakt fram, som låg och latade sig i gräset på andra sidan. Hoppet tändes men det såg ut som en get och den tänkte jag låta bli. Snart kom två smaldjur ut på ungefär samma ställe och det är lätt tro att det var min underhållning från augusti som tänkte ge mig en chans. Snart dök en bock upp på 300-400 meter, men den stack lika snabbt som en katt i ett badkar. Jag hade bestämt mig för att inte skjuta på 200 meter, utan just 150 meter kändes ganska rimligt om allt annat kändes bra.
Jag hade suttit där i cirka 45 minuter när jag insåg att det snart skulle börja skymma. Eftersom vinden låg rakt mot mig och jag även hade en plöjande traktor i ryggen så bestämde jag mig för att smyga mig fram för att få en chans på ett smaldjur. Det började med långsam, lågprofil krålning åt höger längs buskarna och min plan var att ta mig runt alltihopa. Var femte meter stannade jag och kikade bort. De har helt klart bättre syn än jag trodde, för de höll koll på mig och trots att jag var på väg bort från dem så försvann de in i skogen. Det var bara att lunka tillbaka till tornet och inse min inkompetens, men jag hade ett par lockpipor för räv och någon timme kvar så hoppet var inte helt ute.
Ett av smaldjuren tittade strax ut från skogen och stack till en plats som var uppmärkt 300 meter i tornet och syrran kom efter. Snart såg jag även rumpan på geten på samma ställe där jag upptäckt henne tidigare. De kanske inte hade blivit så skrämda ändå? Jag skickade ett SMS till min kollega, klofbom, och skröt om min utsikt. Tyvärr gick smaldjuren längre och längre bort och jag satt där i snålblåsten i någon minut när en bock dök upp till höger och på cirka 200 meters avstånd. Han gick med bredsidan åt mig på väg åt vänster. Han stannade några gånger för att äta lite samtidigt som jag följde honom i kikarsiktet.
Jag satt där med min kära 222a och siktade på 14-förstoringen. Det är det vapen jag skjutit mest med och utöver att jag verkligen tycker om det och känner det väl, så har jag en laddning med Lapua E369 som går snuskigt bra i bössan. Hade det varit klass 1 så hade jag haft det till allt - ett kap för 2500 kr.
Allt kändes perfekt. Det var flera gånger jag funderade på att skjuta, men han gick så duktigt åt rätt håll att jag bara följde honom med siktet. Stödet var perfekt och tyska fyran låg så stilla som man kan begära på den höga förstoringen. Det var verkligen ingenting som kändes fel på något vis, förrän jag började inse att jag äntligen skulle få skjuta ett rådjur. Signalsubstanserna började flöda och den kallblodiga lustmördaren blev en mjukis på nolltid. Jag minns att jag fick tänka att jag skulle andas ordentligt - mantrat "in genom näsan, ut genom munnen" gick i huvudet. Tyvärr förstod kroppen inte att luften skulle mellanlanda i lungorna och jag insåg att allt skulle gå åt helvete om jag inte slappnade av.
Jag ställde ner bössan i tornet och tog några djupa andetag. Det kändes som ett par minuter och snart hade jag lyft bössan igen. Jag uppskattade att han stod på 170-180 meter. Allt kändes precis lika bra som förut - stödet, stabiliteten på riktmedlet mot djuret, bredsidan och min kära kompanjon Remington. Jag höll upp något pga avståndet, tog säkringen mellan tummen och pekfingret och avsäkrade tyst på det viset jag tränat så otaligt många gånger. Det var inte nödvändigt med tanke på avstånd och vind, men tillfället krävde det på något vis. Skottet gick och jag repeterade in nästa skott innan jag lyckades få en bra bild på bocken igen. Han satt på rumpan och av hans beteende så förstod jag att allt hade gått precis som det skulle. Sekunderna kändes som minuter och det tog inte lång tid innan jag skickade iväg nästa skott som golvade honom totalt och jag repeterade in nästa kula. Jag kollade på honom en kort stund och bestämde mig för att plundra vapnet. Adrenalinet hade börjat pulsa ut i kroppen och jag var lite skakis när jag tömde vapnet. Ett SMS till canta och ett till klofbom att jag tagit en bock!
Det första skottet satt precis där jag siktat. Jag hade förväntat mig 3-4 cm längre ner efter vad jag upplevt på 200 meter på skjutbanan, men stöd, signalsubstanser osv var givetvis annorlunda. Skottet satt högt i lunga och precis bakom bogbladet. Det andra skottet satt lite bakom det första och något högre - det var inte så mycket finlir i andra skottet.
Bilden är suddig. Om det beror på att linsen var kladdig eller att jag var skakig vet jag inte, men har jag tur så har canta en bättre bild från min första bock.
Idag såg jag att tiden mellan mitt första SMS till klofbom och mitt andra var sju minuter. De fem-sex minutrar jag sett bocken hade känts som 15-20.
Tack canta, tack Trolle och tack till de andra två herrarna som alla kommer finnas i minnet från en fantastisk jaktdag!
Edit: canta är snabb som tusan. Här är jag och min nya idol, Trolle.
, speciellt roligt när man har följt dem ett tag, å man liksom inte bara stöter på varandra,
Du fick den tillslut, grattis! 
