forum.robsoft.nu

Tack.
Hoppas hinna med några jakter till under helgerna. Även om vädret inte är optimalt just nu. Men julskinkan ska motioneras bort i alla fall. Och att ha en svarting som inte fått jobba är som att försöka få en smörklick i en het stekpanna att vara stilla .
Hoppas bara tomten är snäll och kommer med någon julklapp. Eller ska man göra som vanligt. Köpa själv och slå in den och skriva sitt eget namn på den och lägga under granen.
En sak vet jag i alla fall, hunden ska få en extra gott köttben av tomten. För summeringen av hans säsong hitintills har varit godkänd om husse får döma. Sen går det alltid att bli bättre.
God jul önskar vi alla ledhunds älskare !

Hej Leiden och alla andra ledhundsintreserade.
Hoppas parningen blir till valpar.
Det finns nog lika många tips på hur man gör som det finns ledhundsägare. Men mitt enkla men ack så viktiga tips är att hunden får grunddresyr. Att kunna ställa ifrån sig hunden och gå i koppel utan att dra är viktigt om ni ska lyckas. När hunden blir några månader är det din tur att lära dig. Det är nämligen nu du börjar se hur kroppsspråket är på hunden när den får någonting intressant i nosen. När den börjar markera att det luktar gott uppmuntrar du den med beröm och någon godbit. Den första tiden är det enklast att du söker upp någon hästägare och be om lov att smyga på hästen i hagen. När ni sedan får synkontakt sätter ni er ner i lugn och ro bara för att hunden ska träna att vara tyst och lugn. Du kommer många gånger att måsta vända om och bryta träningen när hunden blir för ivrig eller markerar fågel eller rådjur. Att prägla hunden på älg och/eller vildsvin kommer senare.
En annan viktig träningsdetalj är att med små tecken kunna styra hunden runt hinder om den väljer att gå fram där du inte kan gå tyst.
Tänk på att kontakten med hunden är det absolut viktigaste.
Ett misstag jag gjort är att hunden varit med fram till bytet för ofta efter skott, så han vill oftast inte samarbeta med mig utan vill bara fram till bytet efter skott. Har du möjlighet är det bra om hunden inte går fram till fällt byte alla gånger det smäller. Annars är risken på at du får en jaktgalen. Min var 4,5 månader första älgen och jag har en (jaktgalen) nu. men man får det man gör den till. Sista tipset men ack så viktigt, tålamod!!!
Lycka till.

En ny jaktsäsong är i gång.
Och nya möjligheter till att få jobba med min svarta ledhund. Vi har haft lite mindre tillfällen att jaga på grund av att hussen har en krånglande hälsa. Men det har blivit ett par älgar under september.
Ena älgen hade jag sälskap av min syster som gick med mig och hunden. Hon var lite fundersam om hon skulle kunna tyda hundens kroppsspråk när hon gick med honom. Kort efter vi startat började jag se på hunden att det var misstänkt god vittring i luften. Jag viskade till min syster och även meddelade på radion om hur hunden visade tecken på älg. Efter ha avancerat en bit till in i såten skulle vi vinkla tvärt för att fortsätta efter en rågång som vätter mot grannmarken. Samtidigt kommer vi fram till en korsande bäck som är torrlagd efter sommarens torka. Jag märker på hunden att det börjar närma sig avståndsmässigt. Meddelar på radion vad som var på gång samtidigt som jag tar över hunden från min syster för att kunna styra honom efter bäcken. Vi följer bäckfåran ett hundra tals meter och hela tiden markerar hunden åt samma håll. Jag bestämmer mig för att gå tillbaka för att följa rågången igen för att hindra älgen att bli stött ut ur såten av mig. För jag förstod med riktningen på hundnosen att det nog var ytterst nära gränsen som älgen stod. Viskande överlämnade jag åter kopplet till min syster och instruerade henne att nu var vi nära och att jag skulle gå efter dem till de hade ögonkontakt med älgen. Jag skulle smyga förbi dom för ett avslut när de stannat. Vi han gå ca 130m när jag ser att hunden stannar upp utan att systern hade beordrat honom. Han sätter sig snyggt och visar med nosen med all tydlighet att vi är nära. Jag bara nickar åt min syster när hon vänder sig om för att kolla vad hon ska göra. Jag hade visat de olika tecknen hon behövde för att kunna styra hunden. Och när hon så ger tecknet att hunden skulle avancera framåt så ställer han sig upp och vinklar in på en älgstig sakta steg för steg (liknande en katt på jakt) smyger han fram. Vi han in på stigen kanske 15-20 meter när jag ser en älg betande 35-40 meter in. Hunden sätter sig igen 10 meter senare och tittar på älgen och i detta läge upptäcker min syster älgen. Hon viftar febrilt med handen bakom ryggen för att uppmärksamma mig på det jag redan sett. Resterande del var en lätt sak. Efter att älgen damp i backen vänder jag mig till det nya hundekipaget. Där stod en överlyclig hund och en leende syster som skakade som ett asplöv av älgfrossa. Hon tyckte det hade varit jättespännande och en hel evighet innan jag smygit förbi dem och hunnit kontrollera om älgen (kviga) var ensammen innan jag till slut avslutade med skottet.
Såten avslutas senare med att vi tryckte ut en tjur på en av passskyttarna som får skjuta sin första tjur, men det för bli en annan historia.

Trevlig läsning. Tråkigt med hälsan!

Tillbaka till jakten i september. Efter urtagning fortsatte vi in i såten. Jag instruerade min syster hur hon skulle röra sig i såten.
Många gör nämligen misstaget att gå exakt efter hunden. Men för mig funkar det mycket bättre om jag kan styra hunden där det är lättast att gå även om det luktar godare rakt fram.
Vi tar oss fram genom såten i lämplig fart. Hunden hinner varva ner innan jag åter ser att han spänner alla sinnen. Min syster upptäcker ett par öron som rört sig bakom en rotvälta. Hunden sitter redan snyggt med nosen riktad åt rätt håll. Jag smyger förbi och ställer mig så att jag har en skjutgata bredvid roten som pekar uppåt. Eftersom det gått ett tag sen jag meddelat på radion om läget. Tar jag monofonen och viskar att vi åter har synkontakt och att det är en tjur. Tjuren har förstått att det skydd han tagit kanske inte är optimalt så han vill kolla av läget att kunna smyga därifrån. Han kliver fram i skjutgatan som jag har kanske 60 meter bort. Min första tanke var att klippa till men så tänkte jag om. Tar ner bössan och låter han passera skjutgatan och försvinna in i lite tätare granbuskar. Jag vinkar fram hunden och syrran. Om hundar kunde tala skulle jag fått en skarp tillsägelse av hunden (vilken blick han gav mig). Jag viskar åt syrran att vi ska försöka få honom mot passkedjan.
Älgen börjar röra sig igen och nu för att kunna runda oss och få vittringen av det som stört honom i skogen. Jag ger tecken att vi ska backa, men det ville inte min svarting han hade ögonkontakt och det skulle banne mig inte han släppa. Så jag fick göra en rörelse med armen så att älgen skulle stanna. Det gav effekten att älgen tvärkastar och drar snett mot passkedjan. Nu var tärningen kastad. Min taktik var att gå i en halvmåne åt det håll älgen startat. För att stoppa eventuell utbrytning bakåt.
Vi möter älgen lite senare när den kommer smygande från passkedjan som han troligtvis känt av. Den går rakt mot oss och vi har den kanske på 70 meter när den upptäcker oss. Återigen kastar han mot passkedjan och nu dröjer det inte länge förrän det rapporteras från en av passskyttarna att det var obs på skjutbar älg. Men inget skott kom.
Vi gjode återigen en stöt mot älgen och nu ser vi kanske 300 meter från en passskytt som aldrig skjutit älg att tjuren parkerat vid en ny rotvälta nu på samma sida som vi kom från. Och älgen var fullt fokuserad mod passkedjan. Jag viskar i radion att vi stöter en gång till. Tjuren står och trampar oroligt med bredsidan mot oss. och när jag hostar till får den nog och travar vidare mot passkedjan. Efter en stund smäller det 2 snabba skott från skytten.
På väg fram rapporterar han att älgen passerat en av skjutgatorna han hade och att han skjutit två skott. Bad honom sitta kvar tills vi var framme. Min svarting tog spåret och mycket riktigt så ligger tjuren bara 50 meter från skottplatsen. Vet inte vem som var gladast premiärskytten eller hunden när de båda stod vid älgen. Husse låg i alla fall på minus, han hade ju inte skjutit vid bra lägen.
Kul med premiär skyttar, vilken glädje!

Att dela glädjen över den första älgen/räven/laxen lr vad det nu må vara är baske mig bland det trevligaste som finns!
Härlig berättelse!

Tack till er som tycker återberättelserna är ok.
Det kommer fler berättelser under säsongen.
Hoppas att det även tänder en viss nyfikenhet på jaktformen för någon som läser berättelserna.
Det är otroligt kul att jaga med ledhund
Och till sist delad glädje är dubbel glädje och premiärskyttar framför allt.

staagr skrev:Tack till er som tycker återberättelserna är ok.
Det kommer fler berättelser under säsongen.
Hoppas att det även tänder en viss nyfikenhet på jaktformen för någon som läser berättelserna.
Det är otroligt kul att jaga med ledhund
Och till sist delad glädje är dubbel glädje och premiärskyttar framför allt.

Verkar ju grymt spännande och man lär sig nog en hel del innan det börjar falla vilt, kan jag tro. Fast jag gillar ståndhundar, så måste samarbetet vid ledhundsjakt vara lite av RollsRoys inom jakten.
Grattis till både dig och hunden för ert samarbete!

Ja vilka intressanta berättelser. Nu är man ju "hooked" på löshundsjakt men just för älgjakt kan jag föreställa mig att det både är effektivt och roligt. Alltför ofta jagar älgjundarna på grannens grannmark. Ett par tre ledhundar i såten måste vara väl så effektivt och även spännande.

Ja, jag är tacksam över att få äga en hund av denna kaliber. Jag tror att jag skrivit i tråden om begränsningen ligger oftast på att husse gör något misstag och det stämmer bra. Men även jag lär mig av misstagen. Som Ingemar Stenmark uttryckte sig ”ju mer jag tränar ju mer tur får jag”. Och det stämmer även i detta fall. Det blir ingen jakthund/hundförare hemma utan det blir när vi båda jobbar i skogen eller som från början i en hästhage. Många gånger fick vi avbryta ansmygningarna i hagen/skogen när vi gjorde nåt misstag.

Det är mycket kul att jaga med hunden i band. Detta har jag hållit på med i många år och då speciellt invid hårt trafikerade vägar där man inte kan släppa hunden. Vid årets älgjakt så fälldes tre älgar vid denna jaktform. Jaktformen fungerar också mycket bra vid rådjursjakt.

Kul att fler skriver i tråden. Ge gärna tips och trix om ledhundsjakt eller bara som jag gör återberätta någon händelse.
Nu till en berättelse från september. Jag fick möjligheten att gå en såt som i efterhand skulle visa sig vara tom. Jaktresultatet blev två vuxna med mycket tur och bra passskyttar. Till detta en hund som hade full koll, inte som husse som bara tror han har koll.
Vi hade närmat oss slutet på såten utan att vi hade haft något intressant. Jag hade ett flertal gånger rapporterat i radion om vår framfart. Men nu skulle jag precis ropa ut att jag var nära passkedjan när en pass skytt i början av såten rapporterade att en älg gått in i såten. Han hade sett den ett par tillfällen mellan träd i en tät ungskog. Det hade varit en kviga enligt observatören.
Jaktledaren ville att jag skulle gå tillbaka för att försöka få tag på djuret. Jag var inte för optimistisk att göra försöket. Jag hade ju lagt vittring i hela såten istorn set. Och att gå tillbaka i medvind mot djuret skulle knappast ge resultat. Men jag gav det ett försök. Ingen tid att förlora så tog jag mej friheten att öka farten för att i alla fall kunna stöta djuret mot någon passare. Jag hade kanske 500 meter kvar när hunden tvärstannar och sätter sig med nosen pekande snett till höger. Jag spanar av så lånkt jag kunde se, men inget djur. Hunden fick börja avancera på mitt kommando. Och han smyger kanske 100 meter i den riktning han markerat. Så sätter han sig igen. Med nosen rakt fram. Ingen älg vad jag kunde se. Så vrider han sig med nosen 90˚ åt vänster. Konstigt tänkte jag ett djur som flyttar sig så snabbt utan att hunden hade följt den med nosen. Men jag tänkte att vi gick i medvind och det skulle ha gjort honom förvillad. Han började skaka som om det var nära till djuret. Jag smög upp intill honom för att se om jag fick ögonkontakt. Plötsligt får jag syn på kvigan och riktningen på den var rakt mot oss. Jag kliver fram en bit för att inte behöva skjuta precis vid hunden. Samtidigt som jag gör det tar jag upp geväret för att kunna skjuta. Så händer det som inte får hända. Knaket från kvisten jag trampade på inbillar jag mig hörs fortfarande i mina öron. Det räckte för att älgen skulle kasta och i gallop rusa ifrån oss. Förbannade mig själv att jag hade förråt oss. Meddelar på radion högt och tydligt att nu var djuret på språng mot pass skyttar. När jag var klar med detta hör jag min hund gny som att någon hade klämt hans svans. Irriterad på (mig själv och min klumpighet) att han inte kunde vara tyst när en flyende älg lämnar oss bakom sig vänder jag mig mot hunden. Och döm om min förvåning när jag bara ser hans ryggtavla vänd mot mig och nosen pekandes åt det håll vi först hade avancerat. Sen får jag se varför också. 60 meter bort ser jag en älg till som just vänder ändalycktan till. I ivern att fånga tillfället hoppar jag förbi min hund för att kunna skjuta vid eventuell bredsida. Men älgen var som uppslukad av skogen efter bara några meter. Återigen ett meddelande på radion att ytterligare ett djur var i rörelse men nu åt motsatt håll. Det tar en liten stund så smäller skott ganska samtidigt från båda hållen. Ett av djuren faller på plats medan det andra djuret hade sprungit på pass skytten som observerat djuret gå in. Men där hade djuret fortsatt utom synhåll efter skottet. Jag beger mig till skytten som skjutit på djuret som sprungit iväg. När jag och hunden kommer till skottplatsen markerar han direkt att han hittat blod. Och vid kontroll av mig så bedömde jag att det var lungblod. Jag fick tillstånd att spåra vidare och mycket riktigt låg det ett hondjur efter hundra meter. Jag meddelade att älg nummer två var hittad.
Medans vi senare väntade på uttransport av djuren gick jag och kollade pass skyttens synobs. Och som ni redan listat ut så hade han bara registrerat den som en älg men i själva verket hade det varit två han sett inne i ungskogen.
Sammanfattningsvis ta inte för givet att det som rapporteras stämmer och bilda dig framför allt inte en egen sanning av info. Och en sak till, lita på hunden och ge den tid att sammmarbeta. Inte som jag i detta läge tro att det bara var ett djur även om hunden hade visat med all tydlighet att han hade koll på 2 djur. Fy skäms husse.
Så kan det gå när såten var tom och fru fortuna ville oss väl.

Oktober jakt i Mellansverige. Jag var inbjuden till klövvilts jakt. Hade aldrig varit på marken tidigare. Vi började med att tre stöthundar tog sig an första såten. Vi stod på pass min svarting och jag. Ett par sjungande drev inne i såten avslutades med att det sågs ett par grupper av vildsvin. Men inget blev skjutet. Såt nummer två skulle vi få göra debut på marken. Två kortdrivare och så vårt ekipage. Absolut inte optimalt för ledhundsjakt. För mycket människovittring och skallande hundar, men som gäst tar man det som erbjuds. Vi blev tilldelade en remsa ute på en kant närmast en trafikerad väg. Skulle hålla mig på ett begränsat område så att löshundarna skulle få spelrum.
När vi så stod i position för att starta började min svarting dra i vind ganska kraftigt. Så fick vi klartecken att jakten skulle starta. Vi fick direkt ett upptag från en av de drivande hundarna och det gick direkt ur såten. Det skulle visa sig att hunden höll i ganska länge. Såten var avblåst när hunden behagade återgå. Jag lät i alla fall hunden gå dit han ville. Efter 150 meter markerade han tydligt mot en plats där en gran gett vika för snön något år tidigare och sen börjat skjuta fart efter backen. Direkt gled tankarna till vildsvins lega. Meddelade på radion att vi hade djurkontakt. Ställer hunden och smyger fram mot granen. Ser att det rör sig något under grenarna. Smyger upp bössan och i nästa sekund dyker en mindre gris upp utanför grenverket. Ett lätt skott slutför uppdraget. Svinet rusar sina sista meter rakt ut från granen och hamnar ute i en glänta 10 meter från granen. Detta ger signal till resterande svin att fly i panik. Två kom som kanon kulor rakt mot mig och minst en till i samma storlek valde att följa suggan åt ett annat håll. En snabb repetering och jag var åter beredd. Grisarna som jag nu hade på 15 meter vinklade av när de hörde mantelrörelsen och kastade åt sidan. Mitt andra skott gav effekten att en av dem slog runt direkt.
Nu till min fasa ser jag den andra grisen som hade flytt mot mig kastar återigen och rundar mig. Och springer mot min hund. Han kan i det läget inte vara helt stilla utan kastar sig fram mot grisen. Jag får ta ett par språng mot hunden och får tag på långkopplets ände precis innan det skulle försvinna iväg i sammma riktning som hunden sprang. En snabb markering att det inte var okej för hunden att springa efter grisen och han kom och satte sig vid min sida. Rapporterade att två grisar var skjutna och att vi hade åtminstone en sugga och två årsgrisar på fötter. Jag hade fått instruktioner att inte ta ur innan svinen var ute ur såten.
Vi fick klartecken att lämna djuren på plats och gå vidare. Hunden var nu lite för het så jag fick ta och lugna ner honom så gått det gick. Så när han precis visade att det var husse han skulle samarbeta med small två skott hos en passskytt och han gick åter upp i varv. Satte honom återigen och inväntade radiorapporten från skytten en sugga med två årsgrisar hade kommit förbi skytten och han hade skjutit på sista grisen i tåget. Grisen hade blivit på plats när skott två ekade ut över skogen. Tre djur skjutna redan efter 10 minuter. Jag går sakta framåt medans jag åter försöker få hunden att förstå att det inte var svin under varje gran.
Hund nummer två får upp och driver get och kid förbi två passskyttar. Rådjur var fredade så det var bara att låta de passera. Hunden bryter efter fem minuter och återgår till matten.
Vi fortsätter att kryssa oss genom den del av såten som vi hade blivit tilldelad. Någon rapporterar att han skymtat en ensammen älg i andra änden av såten. Han hade trott att det var skjutbart djur. Vi skulle nämligen spara kor och större tjurar. Kvigor, pintjurar och kalv fick fällas. Efter en stund markerar min hund att han hörde något och mycket riktigt så kom det några små knak i den riktning som han nu satt och fokuserade åt. Ser efter en stund att det kom en kviga smygande. Den kom in på 25 meter snett från sidan. Tre gggr stannar hon för att spana av läget framför sig. Jag hade redan smygit upp bössan mot axeln och avvaktade vad hon skulle ta sig för här näst. När hon så åter började röra sig skickar jag iväg ett ljudligt ”pang du är död” spärrar hon upp sina klotrunda ögon och kastar sig bort från mig. Jag rapporterade vad som var på gång och kort efter det smäller det ett skott hos närmsta passeranden. Får i radion rapport om att skytten hade skjutit ett skot på kvigan och att hon gått iväg.
Fick gå fram till skytten och kolla hans skottplats. Såg direkt att hunden markerade träff på skottplatsen. Genom att den första hunden fortfarande var ur såten och jag redan var framme fick jag tillstånd att spåra älgen. Vi hittade den ca 100 meter in i skogen. Skottet hade träffat bra. Jag gratulerade skytten. Nu låg tre grisar och en älg så jaktledaren beslöt att vi skulle svänga tillbaka mot utgångsläget innan vi bröt.
Återgången skulle visa sig inte vara tom på djur. Efter en stund börjar min hund åter markera någonting. Jag viskar i radion att jag hade någonting som var framför oss. Samtidigt som jag får ögonen på ett par älgben så sättern sig min hund för att visa mig hur nära vi igentligen var. Viskande i radion frågar jag om tillstånd att skjuta djuret om det var skjutbart. För det fanns ingen passare åt det hållet att stöta mot. Fick då veta att det var fritt att skjuta. Kändes ändå inte rätt. Jag hade ju redan två vilt nedlagda i såten. Ser att det är en pintjur som står framför oss. Alltså skjutbar. Samtidigt ger löshunden som fortfarande var kvar i såten skall och börjar driva. Det han hade fått upp var en ensammen årsgris som behagade lämna såten med hunden efter sig utan att passskyttarna fick skott på den.
Tjuren som vi hade framför oss stod fortfarande kvar. Viskade åter i radion att jag avstod skott men om någon annan var intresserad att pröva skulle jag försöka dra mig tillbaka och gå och hämta den. Men det får bli en egen berättelse, hur det gick.

Tar upp berättelsen om oktoberjakt på klövvilt.
Jag backar med hunden i lina rakt ifrån älgen utan att den reagerar någonting. Jaktledaren kommentera att det sitter en passskytt trehundra meter från mig. Svarar viskande i radion att jag skulle ta med den om personen skulle vara intresserad. Får till svar att denne absolut skulle vilja vara med. Passskytten fick ok att lämna pass och jag gick passskytten till mötes. Det visade sig att personen inte skjutit älg och var ganska ny även i jaktlaget som vi nu jagade i för dagen. Däremot hade skytten stort inflytande ändå i laget. Genom att vara gift med jaktledaren. Jag instruerade den nu nervösa jägaren att ta kopplet och lita på hunden hur den ville gå. Och att hålla blicken samtidigt långt fram och att inte trampa på något som skulle ge ljud ifrån sig. Hunden skulle när den var tillräckligt nära sätta sig ner och visa med all tydlighet i vilken riktning älgen var.
Vi började gå mot där älgen stått när vi lämnade den. Hunden vände sig om flera gånger som om han ville förvissa sig om att husse var med fast han inte höll i kopplet. När vi nu närmade sig platsen såg jag hur hunden började gå med huvudet högt. Jag hade tvivlat att älgen skulle stå kvar men nu var jag säker på att vi skulle få kontakt igen bara vi spelade korten rätt.
Hunden vek av lite grann från det spår som vi hade smygit oss därifrån. När så min svarting åter vände sig om och vi nu var ganska nära så gav jag honom tecken att stanna. Han hajjade direkt och stannade upp i steget. Han stod nu likt en fågelhund med ena tassen i luften som om att det skulle avslöjas att vi var i närheten av älgen om han ställt ner tassen, med sken som följd. Skytten stannade när denne såg att hunden stannat tvärt. Jag smög upp bredvid och viskade i örat att nu var det upp till skytten att gå fram så försiktigt som möjligt sista biten. Vi såg inte älgen ännu men jag var utan tvivel om att älgen stod framför oss inom skotthåll.
Tur var det att vi var så nära landsvägen som hade rätt bra med trafik så ljudet från bilarnas framfart dränkte de ljud som nu skulle komma. Dröm om min förvåning när jag ser skytten stanna upp mindre än 20 meter ifrån där jag och hunden stannat Och ser skytten lyfta bössan och sen ta ned den när den verkat studerat klart djuret genom kikarsiktet och göra en mantelrörelse för att mata in ett skott i loppet. Jag blev alldeles kallsvettig och trodde att älgen var i sken redan när slutstycket hade börjat vrida sig. Men skytten lyfte bössan ännu en gång och när den hade siktat in sig så brann skottet av. Kunde det vara sant att älgen stått och inväntat sin baneman utan att ta till flykten. Jag hör hur det brakar till där framme och hinner se ett par klövar mellan några träd. Jag kliver fram till den nu mer eller mindre uppgivne skytt som nu sett sin första påskjutna älg försvinna i ett virrvar av grenar. Jag frågar skytten så lungt jag bara kunde om det känts bra vid skottögonblicket. Och får till svar att det hade känts bra.ropar sedan upp jaktledaren och talar om vad som skett och att vi inte ser älgen. Ser på hunden att den fokuserar en punkt lite mer till höger än där vi sett älgen försvinna. Jaktledaren återkom på radion och lät något nervös på rösten när han bad mig gå fram där älgen stått för skottplatskontroll. Jag viskade till skytten att hunden markerar att någonting var till höger om skottplatsen och där den hade försvunnit. Hunden flög nu upp från sitt sittande läge och rusade framåt tills kopplet tog stopp. Två snabba ryck i kopplet fick honom åter att sätta sig. Och jag tarnågra snabba steg förbi hunden samtidigt som jag tar ner bössan från axeln. Då får jag se ett par sparkande klövar i vädret. Älgen hade stått bakom några träd poch nu dråsat omkull. Innan vi var framme vid älgen hade det sista av liv redan runnit ur älgkroppen.
En överlycklig skytt fick nu själv rapportera det lyckade resultatet. Jaktledaren tog emot meddelandet och innan vi visste ordet av så hade han avblåst jakten. Medans vi väntade på förstärkning att ta ur djuren som nu låg i vår del av såten inom 500 meter. Så passade jag på och fråga så naturligt som jag bara kunde om skytten hade fått ett klick på första skottet ( jag såg att bössan inte hade varit laddad med skott i loppet). Helt naturligt tittade skytten upp på mig och säger ”ladda får man inte göra om man inte är på pass, så jag plockade ur skottet i loppet när jag skulle gå och möta upp dig”.
Jag log och kunde inte förmå mig att svara. Självklart för en ovan jägare var det rätt. Men har det varit jag som skulle varit i samma situation och skulle måsta göra en mantelrörelse skulle samma älg varit på språng samtidigt som tanken på att greppa slutstycket hade kommit upp i hjärnan. Men varför tala om att mycket turen gett skytten sin första älg.
När jaktledaren senare dyker upp och ger sin äkta hälft en jättekram får han sig till svar. ”Du ska köpa mig en sån här svart hund”. Han såg väldigt förvånad ut, men sa inget utan gav både mig och min svarting en bamsekram.Jag var snabb med att erbjuda min hunds tjänster om de bara kunde ta fram en lämplig tik av samma ras.
Har senare förstått av ett par andra i jaktlaget att jaktledaren hade försökt att ta upp om att familjen skulle skaffa en jakthund, men fått till svar att det inte kom på fråga. Hoppas att han nu smider medans järnet är varmt.
Min svarting står säkert till hjälp

Vilka trevliga berättelser du har och vilken jackpot det blev! Grattis.

Verkligen intressanta skildringar. En tanke slog mig i dag vid diskussion med en kollega tillika brukshundsmänniska. Vad är det som gör just den svarta älghunden så lämpad för ändamålet?
Min kollega ifrågasatte varför man inte kan använda vilken tyst tränings-/formbar hund som helst som ledhund.

Kul att ni tyckeratt det är intressant att läsa.
Nu till funderingen om andra raser än norsk älghund svart Jag tror mig veta att du kan få vilken hundras som helst att bli en ledhund. Men jag tror också att man har en längre startsträcka på de hundraser som normalt är skallgivande hundar. Som bevis på att andra raser fungerar så blev en vit älghund svensk ledhundsmästare härom året.
Norsk älghund svart har under många generationer haft denna egenskapen att tyst gå i koppel. Visst finns det skallande svartingar också ex. Titta på den vita älgtjurens liv under ett år. Där ståndar en svart älghund tjuren i en kort sekvens, som det ser ut.
Min hund har blivit sämre på att vara tyst, framför allt när vildsvin går iväg hårt, då kan det komma en skallserie. Eller när vi jagat mycket och han varit med och fällt djur. Då tycker han att det inte ska gå några djur ifrån oss.
Men jag har också varit med om när vi första gången smög oss på älg den gick på ett hygge och betade. Direkt han fått ögonkontakt, satte han sig för att studera djuret ” helt tyst”. Flera gånger så gick han några steg närmare och direkt älgen lyfte huvudet stannade han upp och satte sig. Detta var innnan vi börjat träna på hästar. Och det beteende tror jag är medfött hos norsk älghund svart efter generationer av avel.
Jag har haft ett antal av älghundsraserna men aldrig upplevt ett sådant beteende på de andra raserna. Men jag tror nog att man skulle kunna ta en kungspudel och få den att ta sig an älgar i koppel. Men som sagt jag tror det är lättare med en ras som avlats på dessa beteenden.

staagr skrev:Kul att ni tyckeratt det är intressant att läsa.
Nu till funderingen om andra raser än norsk älghund svart Jag tror mig veta att du kan få vilken hundras som helst att bli en ledhund. Men jag tror också att man har en längre startsträcka på de hundraser som normalt är skallgivande hundar. Som bevis på att andra raser fungerar så blev en vit älghund svensk ledhundsmästare härom året.
Norsk älghund svart har under många generationer haft denna egenskapen att tyst gå i koppel. Visst finns det skallande svartingar också ex. Titta på den vita älgtjurens liv under ett år. Där ståndar en svart älghund tjuren i en kort sekvens, som det ser ut.
Min hund har blivit sämre på att vara tyst, framför allt när vildsvin går iväg hårt, då kan det komma en skallserie. Eller när vi jagat mycket och han varit med och fällt djur. Då tycker han att det inte ska gå några djur ifrån oss.
Men jag har också varit med om när vi första gången smög oss på älg den gick på ett hygge och betade. Direkt han fått ögonkontakt, satte han sig för att studera djuret ” helt tyst”. Flera gånger så gick han några steg närmare och direkt älgen lyfte huvudet stannade han upp och satte sig. Detta var innnan vi börjat träna på hästar. Och det beteende tror jag är medfött hos norsk älghund svart efter generationer av avel.
Jag har haft ett antal av älghundsraserna men aldrig upplevt ett sådant beteende på de andra raserna. Men jag tror nog att man skulle kunna ta en kungspudel och få den att ta sig an älgar i koppel. Men som sagt jag tror det är lättare med en ras som avlats på dessa beteenden.

Kollegan tog just exemplet med att använda sig av en brukshundsras där man avlat bort skallet, hon nämde rottweiler. Det kanske skulle gå med en jaktlabbe eller annan fågelhund som också är avlad till tysthet.

Blir riktigt sugen när du beskriver dina jakthistorier. Farsan är kobonde. Skulle kanske gå att jaga in hunden på de kalvar i det 40 ha stora skogsbetet där kalvarna går.

Går det att släppa en ledhund när väl polletten trillat ner gällande ledhundsjagandet? Eller är ledhunden alltid ämnad till enbart ledhundsjakt?
Hur fungerar en ledhundsinjagad hund, som jag förstått det går en hel del i vind på skadat vilt? Kommer näsan ner i backen när det blir svårare slag?

Trevlig och informativ tråd. Även om jag håller löshundsjakten på älg högt så är ledhundsjakten imponerande denna jakt. Att vi har en nordisk ras till ändamålet är alltid kul då jag gillar traditioner och seriöst avelsarbete. Kul tråd! Karl Henry Lundin och hans gråhundar från Stavholmens var förövrigt mycket framgångsrik med denna jaktform. Finns en bild tagen bakifrån när han tagit sig fram och skjuter en älg med gråhunden sittandes intill honom.

Hej på er.
Trevligt att ni läser och skriver i tråden.
Nu till ett par frågor som ställts i tråden. När det gäller brukshundar och fågelhundar. Det går säkert att träna dessa till ledhundar. Men personligen har jag svårt att se mig själv gående i skogen med en rottweiler för att utföra ledhundsjakt. Jag tror nämligen en sådan hund blir för stor och tung. Skulle vilja se rottweilern hoppa upp på stora stenar för att utnyttja luftvittring bättre utan att behöva ta sats innan upphoppet. Vissa fågelhundar ser jag nog också som lite för osmidiga och tunga. Men givetvis så finns det säkert någon nu som är av annan åsikt. Men var och en blir salig på sin tro. Och har man tid och lust att pröva så önskar jag lycka till.
När det gäller kreaturen att träna på tror jag att det skulle gå alldeles ypperligt. Se bara till att hunden inte blir skrämd om ungdjuren är vilda. En grupp med skenande ungdjur kan ju kanske vara lite skräckinjagande i unghundens liv.
När det gäller att kunna släppa en tränad ledhund som löshund efter att den förstått hur den ska jobba är nog skrivet i stjärnorna för min del. Det finns säkert exempel på superhundar som klarar av detta. Om jag inte minns fel tror jag boken som refererats till om Lundin och hans gråhundar var sådana kombinationshundar. Personligen tror jag inte att det är en lyckad kombination med min hund. Han har ett för stort jaktintresse. Nu är jag intresserad av denna typ av jakt och skulle inte riska att hunden inte gick använda som ledhund.
Till sist vill jag sticka ut hakan lite och ställa en mot fråga. Om man är brukshunds älskare, går det att använda en jakthundsras i brukshundsarbete. Jag tror mig ha svar på denna fråga också. Självklart så går det. Alla hundar är individer som oss människor. Det tar bara mer eller mindre tid att lära.
Därför valde jag en norsk älghund svart till att pröva på ledhundsjakt. Och det kommer jag att göra även i framtiden om jag får möjlighet till en ny valp av den rasen